outoffocusmag.com » Essay

Katja Alderete – Det varma, kalla landet

davidschreiner — Wed, 09 Jun 2010 11:38:28 +0000

Det intimaste och privataste. Det är det jag vill berätta om med mina bilder. Om mig själv, min bakgrund, de sorger och glädjen som format mig. Och då framförallt vem jag är utifrån mina föräldrar.

Min far är från Bolivia och min mor från Finland. Det brukar vara de första meningarna som kommer över mina läppar när någon frågan var jag kommer ifrån. Jag är mitt ursprung, men både är och INTE är. Jag talar inte spanska flytande och har aldrig varit i min fars hemland.

Men det är det käraste för mig. Min fars glädje, den lyckligaste människan jag känner, mitt i allt kaos.
Min fars värme, hans kärlek till vänner och umgänge, hans underbara inställning till livet. Han, den gode svensken. Arbetaren, städaren, egen företagaren. Hans lilla hem, hans bo, fyllt med värme, saker, grejer, människor, kuddar, täcken, sovplatser, matplatser och stunder av lycka. Mitt liv sammanflätat med det han är, kommer ifrån. Det är historien om det jag älskar mest av allt som jag vill berätta.

Katja Alderete, född 1978 är utbildad journalist på JMM Södertörns Högskola (2002-05) och bildjournalist på Nordens Fotoskola Biskops Arnö (2005-07). Hon bor och arbetar i Stockholm och nås enklast via: alderetekatja@hotmail.com

Johan Emanuelsson – The Farm

davidschreiner — Mon, 24 May 2010 07:38:48 +0000

En svag doft av ko.

En timme norr om Stockholm. Grillby. Ett litet samhälle. En silo som syns långväga. Bondeliv. Jag kör långsamt genom byn. Funderar på vad en bonde är? Bondelivet har fått en ny dräkt de senaste åren. Från att ha varit gnälliga gubbar som alltid tyckt det var fel väder, så har dom blivit eftersökta hannar som kvinnor försöker lägga på rygg på bästa tv-tid.
Jag stannar vid ett hus med stor lada. Johan Emanuelssons hus. En tjockhårig svart hund, ser ut som en liten björn, lufsar fram och hälsar på mig. Johan bor i sitt barndomshem. Föräldrarna på undervåningen. Han ovanpå. Han bjuder på kaffe, med riktig komjölk.
På väggen i hans kombinerade arbets och sovrum hänger bilderna på väggen. Jag känner igen många från hans hemsida. Det är brutna, spräckta, Daido Moriyamainspirerade kopior. Mitt i allt ihop ser jag en bild som är lite annorlunda. En avfotograferad teckning. Den föreställer en kvinna bakifrån.
- Det är min brors sista teckning, säger Johan lugnt. Han dog för några år sedan. Det var då jag började fotografera.
Han berättar om sin bror, sin tvillingbror, som försvann bort i schizofreni och till slut tog livet av sig i mitten av tjugoårsåldern.
Av någon märklig anledning såg jag ett program om mästerfotografen Sune Jonsson kvällen innan jag åker till Johan. Det var stillsamma bilder, en slags poesi över arbetet med jorden. Människornas förhållande till jorden som en religion. Sune Jonsson påpekar hela tiden böndernas grundläggande tanke. Att man har jorden till låns. Att den ska ärvas av barnen, odlas vidare och ärvas igen.
Idag vet vi hur det har gått med den tanken. Den försvann. Antalet bondgårdar har minskat betydligt. Bondelivet har blivit en liten industri, fyllt av banklån och direktiv ovan ifrån.
Jordbruk i Sverige är idag en liten näring som sysselsätter knappt två procent av den yrkesverksamma befolkningen.
Jag tänker på det då jag studerar Johans bilder. Dom är ofta fult vackra, sönderslitna, stenhårt kopierade. Han gör dom i photoshop. Det är en ickeharmonisk bild han visar upp, ett sönderslitande. Är det brodern som spökar? Eller ett grepp han funnit? En sak är klar: Längre bort från Sune Jonsson är det svårt att komma.
Det var hos Anders Petersen han såg Moriyamas hårda, korniga bilder första gången. Johan kom in i fotografin över grafiken, sökte praktikplats hos Petersen och fick komma dit några månader. Efter det fortsatte han hos JH Engström. Jag kan se påverkan från båda. Engströms skira, oskarpa naturbilder finns också bland Johans bilder.

Vi går ut på gården. Jag är lite tagen av att han så snabbt berättat om sin tvillingbror, men å andra sidan är det vad som påverkat honom mest i livet. I ladugården står en några kor. Bara en kort promenad över bondgården berättar om att bondelivet inte är någon enkel affär. Med ett ögonkast kan jag räkna in traktorer och truckar för några millioner. Att vara bonde är en riskaffär, precis som att vara frilansfotograf. Johan är hälften bonde, hälften fotograf.
Den största kon kommer fram till mig. Lite för stor för min smak. Det är nämligen tjuren. Johan säger som alla bönder jag träffat.
- Den är jättesnäll, men se upp.
Familjen har hundratjugo djur med ungdjur och annat löst. Det är mycket jobb. Johans pappa tar förmiddagens mjölkning och Johan eftermiddagen.

Det är vackert att vara på en bondgård. Få saker känns så naturliga och vettiga. Att skapa mat för andra. Att förvalta naturen. Jag säger det till Johan, men han ser skeptisk ut. Han vill bort. Han har andra planer. Brodern spökar. Brodern ger energi. Efter bondeprojektet vill han försöka göra något om familjer som gått igenom samma tragedi som hans familj.

Vi står på ängen. Korna kommer fram. Dom är nyfikna och slickar som av en händelse på min bara arm. Vissa säger att kor är dumma? Jag vet inte? Jag vet bara att dom är stora, nyfikna och slickar med sträv tunga.
På väg tillbaka till gården möter vi drängen. Bara uttrycket? Ska drängen stavas med stort eller litet d? Han har varit på gården längre än Johans mamma. Där ligger en mystik som jag inte lyckads reda ut.
Vi ser på nya bilder i Johans rum. Han är lik sin far, en smal och senig typ. Är inte bilderna lite aggressiva? Vad tycker hans far om det? Är du arg på honom eller någon? Handlar det om bönder eller om honom själv?
Johan sitter tyst ett tag.
- Han är nog lite kritisk till hur han blir skildrad, men samtidigt är han den som bäst förstår vad jag vill säga med mina bilder. Det handlar om gården, om familjen, men mest om mig själv.

Jag lämnar gården, kör samma väg tillbaka. På vägen står en man i skinnväst med tummen uppe. Han ska till Bålsta, spela på hästar. Det gör han varje dag. Jag frågar hur det är att bo på landet?
- Lugnt, säger han. Kanske för lugnt?
Jag lämnar av honom i Bålsta. När jag stänger bildörren känner jag en doft från mina händer. Det luktar gott. En svag doft. En doft av ko.

Micke Berg

Johan Emanuelsson was Born 1978, in Uppsala. Johan is currently working on two bigger projects. His website can be found here

Elvine Lund – Att minnas

davidschreiner — Mon, 24 May 2010 07:08:36 +0000

Dessa bilder handlar om flera olika saker. Om hemlängtan, om barndomslängtan, om människor i Estland, om en mormor och om historia och nutid.

Alla har väl någon gång känt känslan av hemlängtan. Fast man redan är hemma. Så som det ofta kunde kännas när man var barn. Så som det kan kännas när man tittar i ett fotoalbum. Eller när man känner lukten på en vind.

Jag har betraktat Ernas hemland. Platsen där hon växte upp, och där många människor växt upp efter henne. Jag har betraktat hemlandet som hennes man Juhann vägrade åka tillbaka till så länge kommunisterna var kvar. Under tiden som Erna och Juhann var borta har landet ändrat form och följt en snirklig väg för att komma dit det är idag. Men jorden finns fortfarande kvar, husen, träden, minnena, berättelserna.

Bilderna är en längtan hem. De är lukten på vinden och fotona i albumet

Elvine Lund, född 1983, är utbildad bildjournalist på Nordens Fotoskola Biskops-Arnö (2005-07) och bor just nu i Stockholm. Jobbar med egna projekt. Hemsidan finns på:

http://www.elvinelund

Thomas H Johnsson – Mer Blues Från Landskrona

davidschreiner — Sun, 09 May 2010 19:15:55 +0000

När jag fick frågan om att göra en uppföljare till bluesboken hade alla tunga moln precis börjat dra förbi. Det var en kall och svart vinter som aldrig verkade ta slut. En tid kantad av existensiella frågor, frågor som krävde svar, svar jag inte hade, svar jag aldrig fann. Det var ett halvår av regn och saknad. En ständig längtan dövad med tillfälliga bekantskaper.

… love is so simple, to quote a phrase, you´ve know it all the time, I´m learning it these days …

Det kändes inte helt självklart att göra en uppföljare. Jag hade redan berättat min historia från Landskrona och trodde att jag var klar och på väg härifrån. Det var innan jag gick igenom mina negativ med andra ögon. Nu såg jag bilder av en stad jag inte tidigare sett. Bilder som dagboksanteckningar från en tid av ett liv när den bitande vintern blev till en välkommen vår igen.

Thomas H Johnsson (f 1972) är frilansfotograf, född och uppvuxen i Landskrona där han fortfarande har sin officiella adress. Tilldelades Landskrona Kulturstipendium 2005. Grundare och ordförande för bildgruppen Agitera. Aktiv föredragshållare och utställare. Har bl a ställt ut på Stadsmuseet i Bitola, Regionmuseet i Kristianstad, Landskrona Museum, Konstarkivet i Värnamo, Kulturen i Lund, Dalarnas Museum i Falun och Galleri LaLoge i Paris.

Hemsida: www.thomashjohnsson.se

E-post: thomas.h.johnsson@agitera.com

Thomas H Johnsson – En Blues från Landskrona.

davidschreiner — Sun, 09 May 2010 18:45:56 +0000

Landskrona. Eller landets krona som det en gång var tänkt. En liten arbetarstad vid kusten där Socialdemokraterna regerat under alla tider. En stad som gjort sig mest känd för sitt svartvit-randiga fotbollslag och varvsindustrin. Numera är det mest arbetslöshet och kriminalitet som upptar mediernas intresse för den lilla staden vid kusten. Nittonhundraåttio deklarerade styrelsen för Öresundsvarvet att det var omöjligt att konkurera med de asiatiska varven. Och Sveriges dittills största företagsnerläggning var ett faktum. Samtliga tvåtusenfemhundra anställda varslades om uppsägning. Och samma år. I den avslutande matchen mot IFK Norrköping ramlade stadens stolthet, Landskrona BoIS, ur högsta serien. En stad i kris var ett faktum.

Mitt i allt detta stod jag, en vanlig arbetargrabb på åtta år.

Tjugofem år senare står jag här igen. Något äldre än sist och naturligtvis formad av mina rötter. Jag går igenom travar med kontaktkartor. Negativ plåtade i Landskrona under större delen av nittiotalet fram tills nu. Bilder jag känner mig tvungen att ta ut från byrålådorna. Bilder jag känner mig tvungen att visa. Bilder av en stad totalt förändrad, men samtidigt exakt samma stad som då. Och det är ju här jag har blivit den jag är. Och jag älskar den lilla staden. Det är därför jag visar bilderna.

Hemsida: www.thomashjohnsson.se

E-post: thomas.h.johnsson@agitera.com

Niklas Korte – MITT 2009

davidschreiner — Wed, 28 Apr 2010 08:00:09 +0000

Jag är trött på alla inoljade muskler, silikonbröst, såpoperor, blueray, femtiotums skärmar, plast, glitter…. Jag vill med mina bilder vara något som betraktaren kan känna igen sig i, vara något som är äkta i förhållande till den låtsas värld vi dagligen indoktrineras med. Jag vill synliggöra det lilla i vardagen, det vi oftast inte har tid att se eller känna. Jag vill väcka känslor och ställa frågor, men inte ge några givna svar, vill låta betraktaren få möjligheten att fritt få tolka bilderna efter sina egna tankar och erfarenheter. Jag vill visa det som är på riktigt, sånt som har betydelse, sånt vi inte skulle existera utan, som, kärlek, sorg, lycka, hunger, törst….. , ja allt det där mest grundläggande i allas våra liv.

Niklas Korte, född: 1966 bor mitt ute i den västmanländska skogen. Har fotograferat sedan mitten av 80:talet. Fotografi är för honom ett sätt att leva.
Mer på: www.niklaskorte.com

Jimmy Linus – Eagle hunters of Mongolia

davidschreiner — Sat, 17 Apr 2010 08:33:30 +0000

More than 200 years ago, the advance of the Russian Empire troops pushed Kazakhs to neighbouring countries. Southern Kazakhs were allowed to settle down in the remote parts of western Mongolia. Along with them, their long-lived tradition followed.

”I have been hunting with eagles for about 40 years. My father taught me how to master eagles when I was a child., now I am teaching my son how to become a respected hunter”, says Farathan Khavilhak.

He is one of the certified eagle hunters in the area. He explains that hunting with eagles is a lifestyle, a tradition dating 6000 years back. He estimate that he has been training around 140 eagles during his lifetime. Some eagles are easier to train for hunting than others. Those who are not quite as successful as hunters he releases back into the wild and the ones that can be trained in to perfection, he can sell or trade. One good eagle gives him a good horse in exchange.- -Last year during prime hunting season, which is between October-February, the eagle that we used today hunted down 20 foxes per day, says Khavilhak. It is during the coldest months of the year the hunt is at its best.

Foxes, hares, other small birds and even wolfs are among the target of prey for the eagle. With her magnificent eye-sight the eagle scan the wide landscape for prey. Once found, the prey has little chance to survive the soon-to-come attack. The eagle leaves the arm of the hunter and sets off. She uses her enormous wingspan and can accelerate up to a speed of 240 kilometres per hours. After a few seconds the attacked animal is struggling for its survival.

When I ask Farathan Khavilhak for how long he will be hunting with eagles. His answer is short but descriptive,

-As long as live.

Jimmy Linus is based in Oslo and works as a reportage photographer. His website can be found here: www.jimmylinus.com.

Mikael Raymond – Svenska stämningar

davidschreiner — Thu, 01 Apr 2010 20:20:13 +0000

Den nordiska folksjälen har sedan urminnes tider formats av kampen mellan årstider, kontraster mellan ljus och mörker, mellan hopp och misströstan, mellan upprymdhet och tungsinne.
Känslan av ensamhet, en vilja att dra sig tillbaka, färgat av melankoli när solen vänt sitt ansikte mot andra breddgrader präglar det nordiska sinnelaget.
Att ur denna ödesmättade stämning börja skapa, fånga mörker, ljus, färgernas samspel, naturens obändiga och ovillkorliga vara, det är min önskan, min intention.
Att fånga det vackra som finns i mötet mellan ljuset och svärtan är det centrala
Att visa att just här finns hoppet och vår kärlek till naturen, det är en utmaning som väcker min lust att skapa porträtt av ett land i växelverkan mellan ytterligheter och där ljuset blir hoppets budbärare i mörkret.

From time immemorial the Nordic peoples (folk) soul has been shaped by the struggle between the seasons. The contrast between light and darkness, between hope and despair, between elation and melancholy. The Scandinavian soul, like the bear seeks isolation, when the sun turns its face to other latitudes; with the desire to retire, to hibernate, reflect and contemplate, a going within; and from this ambience comes creative inspiration.   It is my desire and intention to try to capture the beauty present in this contrast between the light and the dark, and the interaction of colors, with natures unruly and unconditional constitution, this is the key.

Jag är en självlärd fotograf som hämtar inspiration från den Franska fotokonstscenen. Jag vill med mitt foto porträttera det svenska men utifrån ett fransktinspirerat konstfoto perspektiv. Jag fotograferar med den digitala tekniken och med hjälp av den få fram en analog känsla i mina bilder. Jag har en förkärlek till det kvadratiska formatet då det passar mig komposition mycket bra. Jag lägger stor vikt på ljuset och svärtan i mina bilder och att färgtonen får avspegla den specifika känslan jag hade vid fototillfället.

www.mikaelraymond.com

Brendan Hoffman – Haiti – The Petionville Club

davidschreiner — Wed, 17 Mar 2010 13:21:44 +0000

On January 12, 2010, a 7.0 magnitude earthquake struck Haiti, killing more than 200,000 people and devastating the already struggling city of Port-au-Prince. Those who survived were mostly left homeless and without food or resources. Up to 50,000 people erected a camp near the edge of the city on a private golf course known as the Pétionville Club. Here, life has slowly taken on a comforting sense of routine. Those who lost homes, jobs, and loved ones are, in the absence of any alternative, moving forward with their lives. However, conditions will remain difficult for a long time, and no one will ever forget the day when the earth moved and changed the destiny of an entire country.

Brendan Hoffman is a freelance photographer based in Washington, DC, where he regularly covers Capitol Hill and the White House for a variety of clients including the New York Times, Getty Images, and the Wall Street Journal. He has also undertaken personal projects in Azerbaijan, Russia, Peru, Mexico, Haiti, and in the U.S. His work is syndicated by Corbis. Recent awards include attending the 2009 Eddie Adams Workshop and selection as a finalist in 2008 for the first grant under the David Alan Harvey Fund for Emerging Photographers.

Contact info…
photo@brendanhoffman.com
www.brendanhoffman.com
+1 (202) 285-1391

Jonas Palm – Human Zoo

davidschreiner — Tue, 09 Mar 2010 06:20:41 +0000

The Long Neck people are an ethnic group famed for their tradition of women wearing brass rings around their necks. The people have become refugees from Myanmar (Burma), and the vast majority of the Long Necks live among 110,000 other refugees in camps on the Thai side of the border. The United Nations claim that the Long Necks are refugees for political reasons, while Thailand withholds that the reasons are economical. Regardless of cause, the Long Necks are bereft of their personal identification documents and in practice, they are prisoners without chains…

Acting as a “human zoo” for tourists, the Long Necks contribute considerably to the economy of Thailand. In return for being on display, they receive a monthly ration of rice and, given that the traditional rings are worn, also minor financial compensation.

It has been speculated that the rings were worn to protect against tigers striking for the throat, but this has subsequently been identified as a myth. According to their own history, women of the Long Necks have worn the rings since 1070 AD, mostly for decoration and to gain status.

The women start wearing the rings very early on, and this has a considerable effect on the bodies of the young women. The collarbones and ribs collapse from the pressure of the rings, weighing in at between six and seven kilograms for a grown woman. This collapse of the skeleton is what causes the impression of prolonged necks.

In the tourist villages you can see women weave and do handiwork, but the craft is only a way for the previous rice farmers to supplement the rations of rice.

Jonas Palm

After taking part in a military photography-training program in the early 70’s, I have been working professionally with photography. In 1976 I started running my own company, and the focus of the work has been documenting different tribes, cultures, and people. Since four years, my wife Kai and I also supports and is involved with one of the Long Neck families. You can contact me at: jonas.palm@edu.avesta.se