outoffocusmag.com » Essay

Goro Bertz – 2011/03/11

davidschreiner — Thu, 07 Apr 2011 06:06:18 +0000

March 11, 2011 is a day we´ll never forget. Because of it was the biggest disaster in Japan since World War II, it may not be necessary with any detailed and further explanation of what was happening that day.
As I write this, there is still ongoing rescue efforts in the northeast of Japan. And the situation of the nuclear power plant in Fukushima is still indistinct .

This slide-show is not directly about the earthquake, but most images are photographed in some of the worst affected areas in Japan: Ibaraki and Iwate Prefecture.
What I want to describe with this slide-show is the feeling I have had since the earthquake took place. I have friends and relatives in Ibaraki. Close relatives were hard affected.

This slide-show is inspired by Japan. Inspired by traditional Japanese art and culture. Since I got in contact with Zen- Buddhism and since I started to practice tea-ceremony, my pictures changed. I like to believe that it is a purer expression in my pictures today.

The music for this slide-show is borrowed from the Japanese composer Joe Hisaishi. Other important sources of inspiration for this slide-show worth mentioning is the Japanese director Akira Kurosawa, the Japanese poet Mitsuo Aida and the Japanese Enka singer Sayuri Ishikawa. Sayuri Ishikawa is really the archetype of the Japanese woman. Woman that I adore. Woman who gives me strength and inspiration.
Japanese culture is androgynous. Androgynity is a state of mind. No matter of what those terrible gender-terrorists says.

When I shoot in Japan today, I try as far as possible to avoid certain designs or things that may be associated with new, young Japanese culture. Furthermore, everything that can be associated with the West will be thrown away.
In my opinion, beauty and dignity is what pushes culture and people forward.

Today Japan is a large open wound. You become really aware of life’s vulnerability in that particular position. You will become more and more aware of the fact that life at any time can be expended. We are not designed to stay long on the earth, we are made to disappear.
If you, like me, were born and grew up, in a welfare society without any war or heavy disasters, such as Sweden and later on starts living in a safe and rich country like Japan it can be difficult to get any perspective about life and the world.
We really don´t know anything. All we know is that we all will die some day. There are no guarantees, no agreements, no bribes to help you out.
Samurai warriors and cherry blossom can inspire you to try to live your life more fully. If you imagine your life and your fate in the beautiful but brief life of the cherry blossom you will live your life at the height of it´s beauty rather than withering away. That´s what I´m trying to do. So the older I become, the more action I got. In a double sense.
In Japan, the cherry blossoms also represented drops of blood.

Last night, another thing happened that made me, once again, reminded of the fact that nothing lasts forever. I have a picture taken on a very beautiful woman standing at the doorway in front of her snack-bar. She looks into the camera and smiles. I remember I took the picture one night, exactly two years ago. I was in a for me, unknown suburb outside Tokyo. Earlier that day, my girlfriend broked up with me. I guess that I, as usual, ended up somewhere without any plan, reason or to know why. The only thing I certainly remember was that I was in a despair.
Because of it is a good picture I have ever since that day wanted to give her the picture but it never ever actually happened. You can blame it on laziness.
But yesterday, finally, I took hold of the matter and went to that suburb with the picture. After much searching I finally found the right place. A man opened the door, it later turned out that it was her husband. I showed the picture to him and explained my mission. He told me that she died a few months ago. He thought, however, that it was a really good picture so he kept it instead.
It was a very short meeting, but I could see that he was touched by the situation and by the picture.

I always hated to be too late, yet I am always too late, and one can say that I was too late this time too. But I’m glad I still was able to give her husband that picture.

Finally, about the earthquake and Japan…I hope this slide-show can encourage people who wanna help victims in Japan and maybe contribute what they can do for Japan today.

I hope that Japan can recover from this tragedy. That we all together will help to heal this large, infected wounds the best we can.

Goro Bertz (1980), född och uppvuxen i Stockholms norra förorter men lever och fotograferar sedan 2006 i Tokyo, Japan. Jobbar enbart med egna projekt. Medlem i bildbyrån Folio.

Goro kan nås på: gorobertz@me.com



Alexander Donka – Melanie is demented
davidschreiner — Sun, 20 Feb 2011 14:25:51 +0000
Tillståndsbiografi -
närhet, glädje, ilska, vanlig, upprepning, aldrig vanlig, aldrig ilska

rädd, modig, vaken, utpumpad, allvarsam, målmedveten, sökande, förvirrad, men mest helt klar

vänner, ovänner, jagad, jagar kärlek, och åter igen närhet, fast på ett annat sätt

oväntat stirrig, leende, tankar, tid, otid, möten, kontakt, finns det någon kronologi

vanföreställningar och paranoia, helt med resonemang

för oss andra, “jag är inte mänsklig”
sortera en miljon intryck och du går runt som alla andra

sortera dom inte och du lär dig att se allt

fly dom och du skapar dina egna
Melanie John Martinsson, 25 årig musiker som har vanföreställningar och hallucinationer,

något som gör det svårt att skilja verklighet mot fantasi.

Vardagliga sysslor kan bli enorma utmaningar, medan för oss extraordinära saker kan för Melanie vara vardagsmat.




















Alexander Donka, född och uppväxt i Stockholm. Studerar just nu på Nordens Fotoskola och jobbar som frilansfotograf samt med egna projekt.

www.donka.se  
	
		
	


Marc Femenia – Vi som inte syns
davidschreiner — Tue, 31 Aug 2010 18:47:30 +0000
Asylsökande, bidragstagande eller rent av kriminella. Så är invandrare i Sverige enligt massmedierna.
Idag är medierapporteringen om invandrare en av de tydligaste gränsdragare i vårt samhälle. Ordet invandrare har en dold innebörd. Annars, varför tycks det vara omöjligt att tänka på en amerikansk VD som bor i villa på Ekerö om man pratar om en invandrare från förorten?

Invandrare beskrivs genom återkommande stereotyper där redogörelser och analyser av enskilda händelser framställs som om de hade en generell relevans för ALLA invandrare, oavsett ursprung och social tillhörighet.

I media förekommer invandrare nästan alltid i ett problemfyllt sammanhang. Det kan vara något de drabbas av, eller något de orsakar. Det är mycket sällan invandrare syns i en vardagssituation som inte direkt har att göra med deras kulturella bakgrund. Detta är särskilt allvarligt eftersom medierna lägger grunden för människors verklighetsuppfattning och för hur ”invandrarfrågorna” debatteras i den offentliga debatten.
Med detta arbete vill jag ge en glimt ur sju människors vardag. Sju personer som inte är något undantag till en konfliktfylld grupp, utan sju vanliga människor som lever ett normalt liv. Men deras och många andras verklighet är osynlig i medierna. Varför?

Based in Stockholm, Sweden, Marc Femenia is an awarded freelance photojournalist that combines editorial work and commercial assignments with long-term documentary projects. His website can be found at: marcfemenia.com
	
		
	


Goro Bertz – Iwama
davidschreiner — Sat, 14 Aug 2010 21:50:57 +0000

Goro Bertz (1980), född och uppvuxen i Stockholms norra förorter men lever och fotograferar sedan 2006 i Tokyo, Japan. Jobbar enbart med egna projekt. Medlem i bildbyrån Folio.
Goro kan nås på: gorobertz@me.com
	
		
	


Susanne Otterberg – Kontraster
davidschreiner — Wed, 11 Aug 2010 19:13:49 +0000
Några hundradelssekunder på negativen skapar mina minnen. Först och främst handlar bilderna om mina egna känslor och funderingar över förändringar. Stora förändringar. Kontrasterna i livet.

Kärleken tar en stor plats i mina bilder, rädslan att förlora, livet och döden, men också glädjen och värmen. Så som livet ter sig. Jag vill inte värja mig.

Bilderna är tagna i Grekland och Portugal, men mest i Sverige och Perú, där jag har min familj.





























Susanne Otterberg (f 1962) är autodidakt och arbetar med egna fotoprojekt huvudsakligen. Övrig tid arbetar hon deltid inom vården, med äldre människor, i Göteborg.

Hon har haft utställningar i Göteborg på Fotohuset, Stockholm på Galleri C, Kalmar Läns Museum, Alingsås Museum, Klaipda och Nida i Litauen.

Susanne kan nås på: susanne.otterberg@comhem.se
	
		
	


Katja Alderete – Det varma, kalla landet
davidschreiner — Wed, 09 Jun 2010 11:38:28 +0000
Det intimaste och privataste. Det är det jag vill berätta om med mina bilder. Om mig själv, min bakgrund, de sorger och glädjen som format mig. Och då framförallt vem jag är utifrån mina föräldrar.
Min far är från Bolivia och min mor från Finland. Det brukar vara de första meningarna som kommer över mina läppar när någon frågan var jag kommer ifrån. Jag är mitt ursprung, men både är och INTE är. Jag talar inte spanska flytande och har aldrig varit i min fars hemland.
Men det är det käraste för mig. Min fars glädje, den lyckligaste människan jag känner, mitt i allt kaos.

Min fars värme, hans kärlek till vänner och umgänge, hans underbara inställning till livet. Han, den gode svensken. Arbetaren, städaren, egen företagaren. Hans lilla hem, hans bo, fyllt med värme, saker, grejer, människor, kuddar, täcken, sovplatser, matplatser och stunder av lycka. Mitt liv sammanflätat med det han är, kommer ifrån. Det är historien om det jag älskar mest av allt som jag vill berätta.





















Katja Alderete, född 1978 är utbildad journalist på JMM Södertörns Högskola (2002-05) och bildjournalist på Nordens Fotoskola Biskops Arnö (2005-07). Hon bor och arbetar i Stockholm och nås enklast via: alderetekatja@hotmail.com
	
		
	


Johan Emanuelsson – The Farm
davidschreiner — Mon, 24 May 2010 07:38:48 +0000
En svag doft av ko.
En timme norr om Stockholm. Grillby. Ett litet samhälle. En silo som syns långväga. Bondeliv. Jag kör långsamt genom byn. Funderar på vad en bonde är? Bondelivet har fått en ny dräkt de senaste åren. Från att ha varit gnälliga gubbar som alltid tyckt det var fel väder, så har dom blivit eftersökta hannar som kvinnor försöker lägga på rygg på bästa tv-tid.

Jag  stannar vid ett hus med stor lada. Johan Emanuelssons hus. En  tjockhårig svart hund, ser ut som en liten björn, lufsar fram och hälsar på mig. Johan bor i sitt barndomshem. Föräldrarna på undervåningen.  Han ovanpå. Han bjuder på kaffe, med riktig komjölk.

På väggen i hans kombinerade arbets och sovrum hänger bilderna på väggen. Jag känner igen många från hans hemsida. Det är brutna, spräckta, Daido Moriyamainspirerade kopior. Mitt i allt ihop ser jag en bild som är lite annorlunda. En avfotograferad teckning.  Den föreställer en kvinna bakifrån.

- Det är min brors sista teckning, säger Johan lugnt. Han dog för några år sedan. Det var då jag började fotografera.

Han berättar om sin bror, sin tvillingbror, som försvann bort i schizofreni och till slut tog livet av sig i mitten av tjugoårsåldern.

Av någon märklig anledning såg jag ett program om mästerfotografen Sune Jonsson kvällen innan jag åker till Johan. Det var stillsamma bilder, en slags poesi över arbetet med jorden. Människornas förhållande till jorden som en religion. Sune Jonsson påpekar hela tiden böndernas grundläggande tanke. Att man har jorden till låns. Att den ska ärvas av barnen, odlas vidare och ärvas igen.

Idag vet vi hur det har gått med den tanken. Den försvann. Antalet bondgårdar har minskat betydligt. Bondelivet har blivit en liten industri, fyllt av banklån och direktiv ovan ifrån.

Jordbruk i Sverige är idag en liten näring som sysselsätter knappt två procent av den yrkesverksamma befolkningen.

Jag tänker på det då jag studerar Johans bilder. Dom är ofta fult vackra, sönderslitna, stenhårt kopierade. Han gör dom i photoshop.  Det är en ickeharmonisk bild han visar upp, ett sönderslitande. Är det brodern som spökar? Eller ett grepp han funnit? En sak är klar: Längre bort från Sune Jonsson är det svårt att komma.

Det var hos Anders Petersen han såg Moriyamas hårda, korniga bilder första gången. Johan kom in i fotografin över grafiken, sökte praktikplats hos Petersen och fick komma dit några månader. Efter det fortsatte han hos JH Engström. Jag kan se påverkan från båda. Engströms skira, oskarpa naturbilder finns också bland Johans bilder.
Vi går ut på gården. Jag är lite tagen av att han så snabbt berättat om sin tvillingbror, men å andra sidan är det vad som påverkat honom mest i livet.  I ladugården står en några kor. Bara en kort promenad över bondgården berättar om att bondelivet inte är någon enkel affär. Med ett ögonkast kan jag räkna in traktorer och truckar för några millioner. Att vara bonde är en riskaffär, precis som att vara frilansfotograf. Johan är hälften bonde, hälften fotograf.

Den största kon kommer fram till mig. Lite för stor för min smak. Det är nämligen tjuren.  Johan säger som alla bönder jag träffat.

- Den är jättesnäll, men se upp.

Familjen har hundratjugo djur med ungdjur och annat löst. Det är mycket jobb. Johans pappa tar förmiddagens mjölkning och Johan eftermiddagen.
Det är vackert att vara på en bondgård. Få saker känns så naturliga och vettiga. Att skapa mat för andra. Att förvalta naturen. Jag säger det till Johan, men han ser skeptisk ut. Han vill bort. Han har andra planer. Brodern spökar. Brodern ger energi. Efter bondeprojektet vill han försöka göra något om familjer som gått igenom samma tragedi som hans familj.
Vi står på ängen. Korna kommer fram. Dom är nyfikna och slickar som av en händelse på min bara arm. Vissa säger att kor är dumma? Jag vet inte? Jag vet bara att dom är stora, nyfikna och slickar med sträv tunga.

På väg tillbaka till gården möter vi drängen. Bara uttrycket? Ska drängen stavas med stort eller litet d? Han har varit på gården längre än Johans mamma. Där ligger en mystik som jag inte lyckads reda ut.

Vi ser på nya bilder i Johans rum. Han är lik sin far, en smal och senig typ. Är inte bilderna lite aggressiva? Vad tycker hans far om det? Är du arg på honom eller någon? Handlar det om bönder eller om honom själv?

Johan sitter tyst ett tag.

- Han är nog lite kritisk till hur han blir skildrad, men samtidigt är han den som bäst förstår vad jag vill säga med mina bilder. Det handlar om gården, om familjen, men mest om mig själv.
Jag lämnar gården, kör samma väg tillbaka.  På vägen står en man i skinnväst  med  tummen uppe. Han ska till Bålsta, spela på hästar. Det gör han varje dag. Jag frågar hur det är att bo på landet?

- Lugnt, säger han. Kanske för lugnt?

Jag lämnar av honom i Bålsta. När jag stänger bildörren känner jag en doft från mina händer.  Det luktar gott. En svag doft. En doft av ko.
Micke Berg




































Johan Emanuelsson was Born 1978, in Uppsala. Johan is currently working on two bigger projects. His website can be found here
	
		
	


Elvine Lund – Att minnas
davidschreiner — Mon, 24 May 2010 07:08:36 +0000
Dessa bilder handlar om flera olika saker. Om hemlängtan, om barndomslängtan, om människor i Estland, om en mormor och om historia och nutid.
Alla har väl någon gång känt känslan av hemlängtan. Fast man redan är hemma.  Så som det ofta kunde kännas när man var barn. Så som det kan kännas när man tittar i ett fotoalbum. Eller när man känner lukten på en vind.
Jag har betraktat Ernas hemland. Platsen där hon växte upp, och där många människor växt upp efter henne. Jag har betraktat hemlandet som hennes man Juhann vägrade åka tillbaka till så länge kommunisterna var kvar. Under tiden som Erna och Juhann var borta har landet ändrat form och följt en snirklig väg för att komma dit det är idag. Men jorden finns fortfarande kvar, husen, träden, minnena, berättelserna.
Bilderna är en längtan hem. De är lukten på vinden och fotona i albumet


































Elvine Lund, född 1983, är utbildad bildjournalist på Nordens Fotoskola Biskops-Arnö (2005-07) och bor just nu i Stockholm. Jobbar med egna projekt. Hemsidan finns på:
http://www.elvinelund
	
		
	


Thomas H Johnsson –  Mer Blues Från Landskrona
davidschreiner — Sun, 09 May 2010 19:15:55 +0000
När jag fick frågan om att göra en uppföljare till bluesboken hade alla tunga moln precis börjat dra förbi. Det var en kall och svart vinter som aldrig verkade ta slut. En tid kantad av existensiella frågor, frågor som krävde svar, svar jag inte hade, svar jag aldrig fann. Det var ett halvår av regn och saknad. En ständig längtan dövad med tillfälliga bekantskaper.
… love is so simple, to quote a phrase, you´ve know it all the time, I´m learning it these days …
Det kändes inte helt självklart att göra en uppföljare. Jag hade redan berättat min historia från Landskrona och trodde att jag var klar och på väg härifrån. Det var innan jag gick igenom mina negativ med andra ögon. Nu såg jag bilder av en stad jag inte tidigare sett. Bilder som dagboksanteckningar från en tid av ett liv när den bitande vintern blev till en välkommen vår igen.
































Thomas H Johnsson (f 1972) är frilansfotograf, född och uppvuxen i Landskrona där han fortfarande har sin officiella adress. Tilldelades Landskrona Kulturstipendium 2005. Grundare och ordförande för bildgruppen Agitera. Aktiv föredragshållare och utställare. Har bl a ställt ut på Stadsmuseet i Bitola, Regionmuseet i Kristianstad, Landskrona Museum, Konstarkivet i Värnamo, Kulturen i Lund, Dalarnas Museum i Falun och Galleri LaLoge i Paris.
Hemsida: www.thomashjohnsson.se
E-post: thomas.h.johnsson@agitera.com
	
		
	


Thomas H Johnsson – En Blues från Landskrona.
davidschreiner — Sun, 09 May 2010 18:45:56 +0000
Landskrona. Eller landets krona som det en gång var tänkt. En liten arbetarstad vid kusten där Socialdemokraterna regerat under alla tider. En stad som gjort sig mest känd för sitt svartvit-randiga fotbollslag och varvsindustrin. Numera är det mest arbetslöshet och kriminalitet som upptar mediernas intresse för den lilla staden vid kusten. Nittonhundraåttio deklarerade styrelsen för Öresundsvarvet att det var omöjligt att konkurera med de asiatiska varven. Och Sveriges dittills största företagsnerläggning var ett faktum. Samtliga tvåtusenfemhundra anställda varslades om uppsägning. Och samma år. I den avslutande matchen mot IFK Norrköping ramlade stadens stolthet, Landskrona BoIS, ur högsta serien. En stad i kris var ett faktum.
Mitt i allt detta stod jag, en vanlig arbetargrabb på åtta år.
Tjugofem år senare står jag här igen. Något äldre än sist och naturligtvis formad av mina rötter. Jag går igenom travar med kontaktkartor. Negativ plåtade i Landskrona under större delen av nittiotalet fram tills nu. Bilder jag känner mig tvungen att ta ut från byrålådorna. Bilder jag känner mig tvungen att visa. Bilder av en stad totalt förändrad, men samtidigt exakt samma stad som då. Och det är ju här jag har blivit den jag är. Och jag älskar den lilla staden. Det är därför jag visar bilderna.






















Thomas H Johnsson (f 1972) är frilansfotograf, född och uppvuxen i Landskrona där han fortfarande har sin officiella adress. Tilldelades Landskrona Kulturstipendium 2005. Grundare och ordförande för bildgruppen Agitera. Aktiv föredragshållare och utställare. Har bl a ställt ut på Stadsmuseet i Bitola, Regionmuseet i Kristianstad, Landskrona Museum, Konstarkivet i Värnamo, Kulturen i Lund, Dalarnas Museum i Falun och Galleri LaLoge i Paris.
Hemsida: www.thomashjohnsson.se
E-post: thomas.h.johnsson@agitera.com