närhet, glädje, ilska, vanlig, upprepning, aldrig vanlig, aldrig ilska
rädd, modig, vaken, utpumpad, allvarsam, målmedveten, sökande, förvirrad, men mest helt klar
vänner, ovänner, jagad, jagar kärlek, och åter igen närhet, fast på ett annat sätt
oväntat stirrig, leende, tankar, tid, otid, möten, kontakt, finns det någon kronologi
vanföreställningar och paranoia, helt med resonemang
för oss andra, “jag är inte mänsklig”

sortera en miljon intryck och du går runt som alla andra
sortera dom inte och du lär dig att se allt
fly dom och du skapar dina egna

Melanie John Martinsson, 25 årig musiker som har vanföreställningar och hallucinationer,
något som gör det svårt att skilja verklighet mot fantasi.
Vardagliga sysslor kan bli enorma utmaningar, medan för oss extraordinära saker kan för Melanie vara vardagsmat.

Alexander Donka, född och uppväxt i Stockholm. Studerar just nu på Nordens Fotoskola och jobbar som frilansfotograf samt med egna projekt.
www.donka.se

Idag är medierapporteringen om invandrare en av de tydligaste gränsdragare i vårt samhälle. Ordet invandrare har en dold innebörd. Annars, varför tycks det vara omöjligt att tänka på en amerikansk VD som bor i villa på Ekerö om man pratar om en invandrare från förorten?
Invandrare beskrivs genom återkommande stereotyper där redogörelser och analyser av enskilda händelser framställs som om de hade en generell relevans för ALLA invandrare, oavsett ursprung och social tillhörighet.
I media förekommer invandrare nästan alltid i ett problemfyllt sammanhang. Det kan vara något de drabbas av, eller något de orsakar. Det är mycket sällan invandrare syns i en vardagssituation som inte direkt har att göra med deras kulturella bakgrund. Detta är särskilt allvarligt eftersom medierna lägger grunden för människors verklighetsuppfattning och för hur ”invandrarfrågorna” debatteras i den offentliga debatten.

Med detta arbete vill jag ge en glimt ur sju människors vardag. Sju personer som inte är något undantag till en konfliktfylld grupp, utan sju vanliga människor som lever ett normalt liv. Men deras och många andras verklighet är osynlig i medierna. Varför?

Based in Stockholm, Sweden, Marc Femenia is an awarded freelance photojournalist that combines editorial work and commercial assignments with long-term documentary projects. His website can be found at: marcfemenia.com

Goro Bertz (1980), född och uppvuxen i Stockholms norra förorter men lever och fotograferar sedan 2006 i Tokyo, Japan. Jobbar enbart med egna projekt. Medlem i bildbyrån Folio.

Goro kan nås på: gorobertz@me.com

Susanne Otterberg (f 1962) är autodidakt och arbetar med egna fotoprojekt huvudsakligen. Övrig tid arbetar hon deltid inom vården, med äldre människor, i Göteborg.
Hon har haft utställningar i Göteborg på Fotohuset, Stockholm på Galleri C, Kalmar Läns Museum, Alingsås Museum, Klaipda och Nida i Litauen.
Susanne kan nås på: susanne.otterberg@comhem.se

Min far är från Bolivia och min mor från Finland. Det brukar vara de första meningarna som kommer över mina läppar när någon frågan var jag kommer ifrån. Jag är mitt ursprung, men både är och INTE är. Jag talar inte spanska flytande och har aldrig varit i min fars hemland.

Men det är det käraste för mig. Min fars glädje, den lyckligaste människan jag känner, mitt i allt kaos.
Min fars värme, hans kärlek till vänner och umgänge, hans underbara inställning till livet. Han, den gode svensken. Arbetaren, städaren, egen företagaren. Hans lilla hem, hans bo, fyllt med värme, saker, grejer, människor, kuddar, täcken, sovplatser, matplatser och stunder av lycka. Mitt liv sammanflätat med det han är, kommer ifrån. Det är historien om det jag älskar mest av allt som jag vill berätta.

Katja Alderete, född 1978 är utbildad journalist på JMM Södertörns Högskola (2002-05) och bildjournalist på Nordens Fotoskola Biskops Arnö (2005-07). Hon bor och arbetar i Stockholm och nås enklast via: alderetekatja@hotmail.com

My aim was to create a body of work that challenged and questioned the male portrait. Built up partly from the writing by Laura Mulvey in Visual Pleasure and Narrative Cinema. I’m trying to get the viewer to question the role of the model and phallocentrism based on the way he is posing. I’m grown up besides my handicapped brother and the way people are looking at him, based on his looks and their prejudice, has caught my interest. Therefore I wanted to question the photograph and different ways of seeing by using average male youth portrayed in strange poses. With very simple portraits create this strange atmosphere in the photograph that will raise the questions of whether the model could be gay and/or autistic. My aim was to create minimalistic portraits with a somehow dark undertone to them. The way you choose to read into the project is then based upon your the clichés you’re trapped in.

The project is made as a book with introduction written by Gareth Longstaff. The book is ready for print but not published and we’ll see what happens.
Preview of book can bee seen here

Mikael Johansson is a Swedish Photographer. Graduating with a BA (Hons) in Photography from the University of Cumbria in June. Has a close relationship with rock ’n’ roll, fashion and music over all. Loves to work with lifestyle-based projects and collaborate with other creative people.

His webbsite can be found here

En timme norr om Stockholm. Grillby. Ett litet samhälle. En silo som syns långväga. Bondeliv. Jag kör långsamt genom byn. Funderar på vad en bonde är? Bondelivet har fått en ny dräkt de senaste åren. Från att ha varit gnälliga gubbar som alltid tyckt det var fel väder, så har dom blivit eftersökta hannar som kvinnor försöker lägga på rygg på bästa tv-tid.
Jag  stannar vid ett hus med stor lada. Johan Emanuelssons hus. En  tjockhårig svart hund, ser ut som en liten björn, lufsar fram och hälsar på mig. Johan bor i sitt barndomshem. Föräldrarna på undervåningen.  Han ovanpå. Han bjuder på kaffe, med riktig komjölk.
På väggen i hans kombinerade arbets och sovrum hänger bilderna på väggen. Jag känner igen många från hans hemsida. Det är brutna, spräckta, Daido Moriyamainspirerade kopior. Mitt i allt ihop ser jag en bild som är lite annorlunda. En avfotograferad teckning.  Den föreställer en kvinna bakifrån.
- Det är min brors sista teckning, säger Johan lugnt. Han dog för några år sedan. Det var då jag började fotografera.
Han berättar om sin bror, sin tvillingbror, som försvann bort i schizofreni och till slut tog livet av sig i mitten av tjugoårsåldern.
Av någon märklig anledning såg jag ett program om mästerfotografen Sune Jonsson kvällen innan jag åker till Johan. Det var stillsamma bilder, en slags poesi över arbetet med jorden. Människornas förhållande till jorden som en religion. Sune Jonsson påpekar hela tiden böndernas grundläggande tanke. Att man har jorden till låns. Att den ska ärvas av barnen, odlas vidare och ärvas igen.
Idag vet vi hur det har gått med den tanken. Den försvann. Antalet bondgårdar har minskat betydligt. Bondelivet har blivit en liten industri, fyllt av banklån och direktiv ovan ifrån.
Jordbruk i Sverige är idag en liten näring som sysselsätter knappt två procent av den yrkesverksamma befolkningen.
Jag tänker på det då jag studerar Johans bilder. Dom är ofta fult vackra, sönderslitna, stenhårt kopierade. Han gör dom i photoshop.  Det är en ickeharmonisk bild han visar upp, ett sönderslitande. Är det brodern som spökar? Eller ett grepp han funnit? En sak är klar: Längre bort från Sune Jonsson är det svårt att komma.
Det var hos Anders Petersen han såg Moriyamas hårda, korniga bilder första gången. Johan kom in i fotografin över grafiken, sökte praktikplats hos Petersen och fick komma dit några månader. Efter det fortsatte han hos JH Engström. Jag kan se påverkan från båda. Engströms skira, oskarpa naturbilder finns också bland Johans bilder.

Vi går ut på gården. Jag är lite tagen av att han så snabbt berättat om sin tvillingbror, men å andra sidan är det vad som påverkat honom mest i livet.  I ladugården står en några kor. Bara en kort promenad över bondgården berättar om att bondelivet inte är någon enkel affär. Med ett ögonkast kan jag räkna in traktorer och truckar för några millioner. Att vara bonde är en riskaffär, precis som att vara frilansfotograf. Johan är hälften bonde, hälften fotograf.
Den största kon kommer fram till mig. Lite för stor för min smak. Det är nämligen tjuren.  Johan säger som alla bönder jag träffat.
- Den är jättesnäll, men se upp.
Familjen har hundratjugo djur med ungdjur och annat löst. Det är mycket jobb. Johans pappa tar förmiddagens mjölkning och Johan eftermiddagen.

Det är vackert att vara på en bondgård. Få saker känns så naturliga och vettiga. Att skapa mat för andra. Att förvalta naturen. Jag säger det till Johan, men han ser skeptisk ut. Han vill bort. Han har andra planer. Brodern spökar. Brodern ger energi. Efter bondeprojektet vill han försöka göra något om familjer som gått igenom samma tragedi som hans familj.

Vi står på ängen. Korna kommer fram. Dom är nyfikna och slickar som av en händelse på min bara arm. Vissa säger att kor är dumma? Jag vet inte? Jag vet bara att dom är stora, nyfikna och slickar med sträv tunga.
På väg tillbaka till gården möter vi drängen. Bara uttrycket? Ska drängen stavas med stort eller litet d? Han har varit på gården längre än Johans mamma. Där ligger en mystik som jag inte lyckads reda ut.
Vi ser på nya bilder i Johans rum. Han är lik sin far, en smal och senig typ. Är inte bilderna lite aggressiva? Vad tycker hans far om det? Är du arg på honom eller någon? Handlar det om bönder eller om honom själv?
Johan sitter tyst ett tag.
- Han är nog lite kritisk till hur han blir skildrad, men samtidigt är han den som bäst förstår vad jag vill säga med mina bilder. Det handlar om gården, om familjen, men mest om mig själv.

Jag lämnar gården, kör samma väg tillbaka.  På vägen står en man i skinnväst  med  tummen uppe. Han ska till Bålsta, spela på hästar. Det gör han varje dag. Jag frågar hur det är att bo på landet?
- Lugnt, säger han. Kanske för lugnt?
Jag lämnar av honom i Bålsta. När jag stänger bildörren känner jag en doft från mina händer.  Det luktar gott. En svag doft. En doft av ko.

Micke Berg

Johan Emanuelsson was Born 1978, in Uppsala. Johan is currently working on two bigger projects. His website can be found here