En svag doft av ko.
En timme norr om Stockholm. Grillby. Ett litet samhälle. En silo som syns långväga. Bondeliv. Jag kör långsamt genom byn. Funderar på vad en bonde är? Bondelivet har fått en ny dräkt de senaste åren. Från att ha varit gnälliga gubbar som alltid tyckt det var fel väder, så har dom blivit eftersökta hannar som kvinnor försöker lägga på rygg på bästa tv-tid.
Jag stannar vid ett hus med stor lada. Johan Emanuelssons hus. En tjockhårig svart hund, ser ut som en liten björn, lufsar fram och hälsar på mig. Johan bor i sitt barndomshem. Föräldrarna på undervåningen. Han ovanpå. Han bjuder på kaffe, med riktig komjölk.
På väggen i hans kombinerade arbets och sovrum hänger bilderna på väggen. Jag känner igen många från hans hemsida. Det är brutna, spräckta, Daido Moriyamainspirerade kopior. Mitt i allt ihop ser jag en bild som är lite annorlunda. En avfotograferad teckning. Den föreställer en kvinna bakifrån.
- Det är min brors sista teckning, säger Johan lugnt. Han dog för några år sedan. Det var då jag började fotografera.
Han berättar om sin bror, sin tvillingbror, som försvann bort i schizofreni och till slut tog livet av sig i mitten av tjugoårsåldern.
Av någon märklig anledning såg jag ett program om mästerfotografen Sune Jonsson kvällen innan jag åker till Johan. Det var stillsamma bilder, en slags poesi över arbetet med jorden. Människornas förhållande till jorden som en religion. Sune Jonsson påpekar hela tiden böndernas grundläggande tanke. Att man har jorden till låns. Att den ska ärvas av barnen, odlas vidare och ärvas igen.
Idag vet vi hur det har gått med den tanken. Den försvann. Antalet bondgårdar har minskat betydligt. Bondelivet har blivit en liten industri, fyllt av banklån och direktiv ovan ifrån.
Jordbruk i Sverige är idag en liten näring som sysselsätter knappt två procent av den yrkesverksamma befolkningen.
Jag tänker på det då jag studerar Johans bilder. Dom är ofta fult vackra, sönderslitna, stenhårt kopierade. Han gör dom i photoshop. Det är en ickeharmonisk bild han visar upp, ett sönderslitande. Är det brodern som spökar? Eller ett grepp han funnit? En sak är klar: Längre bort från Sune Jonsson är det svårt att komma.
Det var hos Anders Petersen han såg Moriyamas hårda, korniga bilder första gången. Johan kom in i fotografin över grafiken, sökte praktikplats hos Petersen och fick komma dit några månader. Efter det fortsatte han hos JH Engström. Jag kan se påverkan från båda. Engströms skira, oskarpa naturbilder finns också bland Johans bilder.
Vi går ut på gården. Jag är lite tagen av att han så snabbt berättat om sin tvillingbror, men å andra sidan är det vad som påverkat honom mest i livet. I ladugården står en några kor. Bara en kort promenad över bondgården berättar om att bondelivet inte är någon enkel affär. Med ett ögonkast kan jag räkna in traktorer och truckar för några millioner. Att vara bonde är en riskaffär, precis som att vara frilansfotograf. Johan är hälften bonde, hälften fotograf.
Den största kon kommer fram till mig. Lite för stor för min smak. Det är nämligen tjuren. Johan säger som alla bönder jag träffat.
- Den är jättesnäll, men se upp.
Familjen har hundratjugo djur med ungdjur och annat löst. Det är mycket jobb. Johans pappa tar förmiddagens mjölkning och Johan eftermiddagen.
Det är vackert att vara på en bondgård. Få saker känns så naturliga och vettiga. Att skapa mat för andra. Att förvalta naturen. Jag säger det till Johan, men han ser skeptisk ut. Han vill bort. Han har andra planer. Brodern spökar. Brodern ger energi. Efter bondeprojektet vill han försöka göra något om familjer som gått igenom samma tragedi som hans familj.
Vi står på ängen. Korna kommer fram. Dom är nyfikna och slickar som av en händelse på min bara arm. Vissa säger att kor är dumma? Jag vet inte? Jag vet bara att dom är stora, nyfikna och slickar med sträv tunga.
På väg tillbaka till gården möter vi drängen. Bara uttrycket? Ska drängen stavas med stort eller litet d? Han har varit på gården längre än Johans mamma. Där ligger en mystik som jag inte lyckads reda ut.
Vi ser på nya bilder i Johans rum. Han är lik sin far, en smal och senig typ. Är inte bilderna lite aggressiva? Vad tycker hans far om det? Är du arg på honom eller någon? Handlar det om bönder eller om honom själv?
Johan sitter tyst ett tag.
- Han är nog lite kritisk till hur han blir skildrad, men samtidigt är han den som bäst förstår vad jag vill säga med mina bilder. Det handlar om gården, om familjen, men mest om mig själv.
Jag lämnar gården, kör samma väg tillbaka. På vägen står en man i skinnväst med tummen uppe. Han ska till Bålsta, spela på hästar. Det gör han varje dag. Jag frågar hur det är att bo på landet?
- Lugnt, säger han. Kanske för lugnt?
Jag lämnar av honom i Bålsta. När jag stänger bildörren känner jag en doft från mina händer. Det luktar gott. En svag doft. En doft av ko.
Johan Emanuelsson was Born 1978, in Uppsala. Johan is currently working on two bigger projects. His website can be found here
no comments